Efter utredningen började jag ändra mina matvaror samt äta metformin. Min läkare tyckte att låghydratkost skulle hjälpa äggen ytterligare på vägen tillsammans med medicinen.
Bara ungefär en månad efter jag började medicinera blev jag gravid.
Det slutade dock med en fruktansvärd färd akut till sjukhuset en natt, det var första gången jag kräktes av smärta ...
Man trodde sig konstatera ett såkallat X , alltså ett utomkvedshavadeskap.
Ingen åtgärd behövdes när smärtan lagt sig men jag fick reseförbud , missade en mycket efterlängtad konsert och fick åka in och lämna prov varannadag tills att allt mitt hcg ( graviditetshormon) var ut kroppen.
Jag kom av med mig matrutinerna och varje gång kroppen förlorar nåt på det här viset så sörjer den på nåt vis , jag hade knappt hunnit fatta att jag var gravid men kroppen förstod det mycket väl. Det hamnar som en trötthet och håglöshet inne i en som är svår att bli av med.
I mars bestämde jag mig för att gå ner 15 kilo till första juni.
Första juni hade jag gått ner 12 kilo och jag tyckte det var helt godkänt för 3 månader. Väldigt skönt för kroppen och huvudet och nu var jag på rätt sida av BMI sträcket , precis där min läkare ville ha mig.
I augusti 2014 mer än tre år efter vi började blev jag gravid igen. Men något var fel för jag blödde, inte som en vanlig blödning men nåt var fel. Jag mådde inge vidare och upplevde bland annat en 40 årsfest på ett helt annat sätt än vad jag hade tänkt. Jag testade fortfarande positivt på alla tester och det är ju inte helt ovanligt att blöda i början så vi hade ändå gott hopp om att det skulle gå vägen.
Vid undersökning konstaterades att inget foster fanns i livmodern, men jag var gravid. Jag skickades hem med hopp om att det skulle ordna sig av självt den här gången med . Men vid en kontroll en vecka senare visade det sig att det gick åt fel håll och jag blev inlagd och akutopererad.
De plockade bort X: et samt hela min högra äggledare som tydligen bara var skrot. Vissa skador hade uppkommit på äggstocken och den andra äggledaren hade sammanväxningar och sitter tex ihop med en tarm.
Det konstaterades även att jag hade endometrios.
Såhär står det på 1177.se
"
Livmoderns innersta skikt består av en slemhinna som i varje menscykel byggs upp för att kunna ta emot ett befruktat ägg. Om inget ägg befruktas eller fäster stöts slemhinnan ut genom slidan i form av en blödning, mens.
Ibland finns livmoderslemhinna på andra ställen än insidan av livmodern och kallas då för endometrios. Även livmoderslemhinna utanför livmodern blöder vid mens och orsakar då en inflammation. Det är vanligt att man får väldigt ont, särskilt när man har mens men även vid andra tillfällen. En del får inga besvär alls.
Oftast får man endometrios på äggstockarna eller i bukhinnan, men man kan också få det på andra ställen. Endometrios kan ibland leda till att man får svårt att bli gravid.
Ungefär en av tio kvinnor får endometrios. Man kan inte bli av med sjukdomen men i vissa perioder har man mindre eller inga besvär."
Efter operationen berättade den läkaren som lagat mig två saker:
1: Vi kommer troligtvis aldrig få barn på egen hand. Den enda vägen för oss var nu IVF ( provrörsbefruktning )
2: Vi borde redan börja titta efter ytterligare alternativ med tanke på mina problem ifall IVF inte skulle fungera för oss.
Jag vill passa på att tacka alla som ställde upp och hjälpte mig efter operationen så jag kunde få genomföra årets viktigaste hundhändelse GDS, utan er hjälpt hade det inte gått.
Vi valde att "gå ut" med vårt problem via ett inlägg som jag postade på fb från sjukhuset , responsen var fantastiskt , tack för all kärlek och alla kramar fina ni <3
Jag och min Elsa på Gotland Dog Show 8 dagar efter op.
3 kommentarer
Mita
25 Jan 2015 17:46
Vilket fruktansvärt öde vissa råkar ut för ❤️
Hoppas innerligt att ni kan få en liten på ett eller annat vis.
Kramiz Mita
Anonym
20 Sep 2015 16:40
Jag förstår precis vad du pratar om. Vi var själva där. Efter 3år, två missfall, två operationer så gav vi upp. Min sorg var större än hans och allt höll på att skära av bandet mellan oss. Han ville inte gå vidare med IVF eller adoption. Hans sätt att sörja var att stänga av helt.
Plötsöigt blev vi gravida och det gick hela vägen.
Men nu står vi där igen. Vi är inte barnlösa längre. Men infertiliteten finns kvar. Åh vi vet inte om orken finns till att skaffa syskon till vår son.
sandrasfina. blogg.se
20 Sep 2015 16:44
Glömde skriva namn och blogg länk ;)
Kommentera