Runt omkring mig är dimman tjock och tät. I mitten står jag och har en sikt på ungefär två meter åt alla håll. Jag famlar lite tvivelaktigt ut i det okända och vågar ibland ta ett darrigt steg åt nåt håll där jag tycker att det lättar lite. Ibland kliver det in nån från dimman. Nån som hjälper mig att våga ta ytterligare ett steg eller nån som försöker få mig att bara stanna kvar exakt där jag är. Ibland är det nån som knuffar mig oxå åt nåt håll jag kanske inte hade tänkt gå ännu. Ibland är nån arg, arg besviken och ledsen. Men oftast är dem glada, stöttand och hjälpsamma.
Fast jag tar steg ut i det vita så ser jag fortarande inte längre men jag det iallfall hur det ser ut precis just där jag står exakt då.
Ibland håller någon min hand en liten stund, då sprider sig värmen i kroppen och allt stannar upp och får som ett annat ljus.
Just nu är det flera stycken som försiktigt och hjälpsamt puttar mig framåt, de säger att det lättar lite längre fram.
Jag vågar tro dem och följer med ...
Just nu tycker jag att det faktiskt ser ut som om vädret snart växlar
Kommentera